Risken är att unga höganäsare börjar hänga allt mer på Knutpunkten i Helsingborg, som upplevs som otryggt av många, om de inte fångas upp ordentligt i hemkommunen, befarar insändarskribenten. Foto: Mostphotos.com
Risken är att unga höganäsare börjar hänga allt mer på Knutpunkten i Helsingborg, som upplevs som otryggt av många, om de inte fångas upp ordentligt i hemkommunen, befarar insändarskribenten. Foto: Mostphotos.com
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

Insänt: "Stäng inte ute våra barn från trygghet"

Insänt

INSÄNT. Jag är vuxen och har, så som så många andra gjort, återvänt till min hembygd, nära den plats jag själv växte upp på. Nära den fritidsgård som hjälpte mig bli den jag är idag. En plats fylld med minnen och med en dröm om att kunna ge mina barn det bästa från min egen uppväxt.

På fritidsgården i Lerberget lärde jag mig dreja, spela biljard och stå i ett mörkrum. Där lärde jag mig att samarbeta, ta ansvar och dela ut bullar på tidiga lördagsmorgnar för att kunna åka på skidsemester till Idre. På fritidsgården fick jag vänner för livet, blev kysst och fick mitt hjärta krossat - kanske krossade jag något hjärta med, men det var jag för ung och för självupptagen för att inse. För oss var fritidsgården ett extra hem som alltid välkomnade oss, som omfamnade oss, som älskade oss. Där fanns de vuxna förebilderna Eva, Kerstin, Tony och de andra fritidsledarna som aldrig såg oss ungdomar som stökiga eller jobbiga - utan som självklara och vi umgicks över åldersgränserna. Så fort vi kunde var vi inne på fritidsgården, och när det var stängt hängde vi utanför.

Det blev sent åttiotal och festen var över. Mammor och pappor kunde skilja sig från varandra. Mamma flyttade ifrån pappa och pappa körde sjuttioåttatusen mil i Europa i sitt arbete som lastbilschaufför.  Jag var 14 år och ensam i ett radhus. Tryggheten på eftermiddagarna och kvällarna blev fritidsgården, fritidsledarna och kompisarna.

När vi blev lite äldre cyklade vi till Höganäs från Lerberget på våra blänkande Crescent. Stannade en bit innan Rydströmska fritidsgård och tände våra tjuvköpta vita Prince. Där och då bestämde vi vem som skulle spela vad. Emma skulle spela keybord, Sandra bas, Chrisse gitarr, Petra sjunga och jag skulle spela trummor.

På Rydströmska möttes vi av Matti och Peter som höll i en rockskola. Under deras och fritidsledaren Peter Nilsson ledning, omsorg och engagemang blev vi världens bästa tjejband!

Vi spelade på fritidsgårdar runt om i Skåne, vi spelade på en musikfestival för fritidsgårdar i Ålborg, vi spelade på den nu nedlagda folkparken i Höganäs och vi spelade nere i hamnen den där heta sommaren 1992 när Danmark vann med 2-0 mot Tyskland. Det var så varmt så att asfalten smälte på gågatan i Höganäs.

Peter, Matti och de andra på Rydströmska gav oss ett orubbligt förtroende, en tro på oss själva och en känsla av att vi var viktiga och värda att tas på allvar. En tro på att vi kunde erövra världen!

På fritidsgården fick vi en fristad från skolan, från föräldrar som skilde sig och från omvärldens krav. På fritidsgården fick vi en skola i musikhistoria, vi lärde oss noter och ackord och trumbeats.  Det var ”Summer of 69” & ”Red wine and whiskey”.

Vi fick träffa andra ungdomar och vi växte tillsammans. På fritidsgården bultade våra hjärtan och gav oss självförtroende att fortsätta utforska livet när vi blev större och till slut blev för stora för fritidsgården. Jag fortsatte med musiken i ett par år, spelade i band i Umeå & i Malmö. Jag la av men många andra fortsatte och blev riktigt duktiga.

Nu är jag vuxen och har återvänt hit till Kullabygden. När jag precis hade flyttat hit sprang jag på fritidsledare Peter. Han hade samma glädje i ögonen som jag mindes, samma hopp. Han berättade att verksamheten på Rydströmska flyttat till Eric Ruths kulturhus. Där och då gladdes jag så mycket åt att mina barn en dag skulle kunna få tillgång till det fantastiska som fanns där, som fanns när jag var ung.

Det är med stor stor sorg som jag läser att man tänker lägga besparingar på den verksamheten. Kanske att man ska stänga ner fritidsgårdar. Kanske att man ska skära ner, skära i, dra av, ta i sönder för barnen, för ungdomarna.

Idag är jag vuxen och arbetar på socialtjänsten. Idag möter jag de barn och ungdomar som många gånger far illa i sina hem av olika anledningar. Jag möter och har mött ungdomar som tycker att det är rätt spännande och coolt att hänga på Knutpunkten inne i Helsingborg, eller som bara hänger där för att de inte har någon annan stans att vara på. Barn som hänger på ett central där kvinnor säljer sina kroppar, droger och tjänster säljs och en central där inga fritidsledare kan fånga upp en ledsen eller förvirrad tonåring.

Är det detta vi vill ha i Höganäs? Att vi ska stänga ute våra barn och ungdomar från trygghet, engagemang, närvarande vuxna, framtidstro? Hur mycket kommer det inte att kosta Höganäs skattebetalare på lång sikt, om det nu bara handlar om kronor och ören? 

Jag vet vad det kostar i mänsklig smärta och i ren ekonomi när vi behöver sätta in insatser i efterskott, när vi sätter barn och ungdomar i familjehem, på HVB och på låsta avdelningar. Jag vet hur mycket jag och de andra fick från fritidsgårdarna! Låt de fortsatta generationerna få detsamma!

Till ansvariga politiker i Höganäs!

Hur många gånger ska det behöva sägas att vi behöver göra saker nu och inte nästa budgetår? Nu innan det är för sent! Tänk om - tänk rätt! Tänk långsiktigt ekonomiskt. Tänk långsiktigt humanistiskt.

Anja Birgmann

Socionom


Publicerad: 14. juni 2017 16:00
¨

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få lokala nyheter
från Lokaltidningen Höganäs

Startsidan just nu
Politiken
Mest lästa
Ekstra Bladet
Senaste nytt
Ekstra Bladet
Mest lästa